Mina älskade hundar

Tänk vilka svängar livet bjuder på. Häromdagen fick jag göra en rejäl U-sväng som fick mig att spendera en tid i ett mörkt hål.

Min älskade Doris har fått sin eviga vila.

Usch. Nånstans, trodde jag aldrig att jag skulle behöva skriva detta. Inte ens säga det. Jag tänkte att det var hon och jag  för evigt, eller iallafall tills hon skulle bli en tant på 16 år. Men nej Så vart det inte.
Efter att ha varit väldigt benskör och problem med magmunnen, så ledde det ena till det andra och hon orkade het enkelt inte mer.
Usch.
De senaste dagarna har jag spenderat i ett mörkt hål.
Det gör ont. Det är tomt. Saknaden är enorm.

Mitt i allt det här, har jag ju även lilla Bella. Hon försöker nu lyfta mitt sinne. Hon ligger nu nära på natten (från att ha sovit vid fotdelen av sängen). Hon är med mig överallt och hon kommer fram och slickar bort mina tårar.

Så med hjälp av en liten Chihuahua, tar jag mig så sakterliga upp igen på vägen. På livets väg. Sakta.