Idag är det internationella kvinnodagen.
Det pratas om jämställdhet och att varje kvinna är vacker som hon är och att vi ska slå ett slag för feminismen. Det här gör mig redigt förbannad.
Vad är egentligen jämställdhet – Vill vi verkligen ha det?
Pratar vi jämställdhet – vart är då mannens dag?
Hemma är det jämställt, (även om många har sitt ”säg”där) i mitt yrke är det inte det. Inget av det har någonsin varit en ”issue” för mig.
Jämställdheten hemma hos oss funkar som så;
Att Maken jobbar, han åker tidigt på morgonen och är oftast borta hela dagen, ibland jobbar han kväll och behöver då sussa en stund nästkommande dag. Jag jobbar också, fast hemma och jag har ett mer flexibelt arbete. Med detta kommer att min lönecheck ser olika ut varje månad, Makens är mer stabil.
SÅ.
Jag tar hand om hemmet. Ser till att middagen står på bordet och att tvätten tvättas, att barnen gör läxorna och att sängen är bäddad.
MEN.
Har jag förhinder eller mycket på jobbet, hoppar ju Maken in och hjälper till – till den mån jag anser ok (ni vet ju att jag gärna tar tvätten själv osv.)
Så har vi det hemma. Det är vår jämställdhet.
Jämställdheten på jobbet – med ca 3% kvinnor
Jag har som sagt aldrig haft ett problem att vara en ”minoritet” i mitt yrke (skumt att sätta de två oden i samma mening).
Jag jobbar som motorjournalist till vardags. Inte så många tjejer som är superduper intresserade av bilar, jovisst – men de flesta är då intresserade av sk. ”raggarbilar”, jag jobbar med nybilar.
Här är de flesta motorjournalister män.
Men det bekommer inte mig. De behandlar mig precis som en av dem. Mja sanning med modifikation kanske.
Men jag vill inte bli behandlad lika, för vi är inte lika.
Mina kollegor är trevliga, kunniga och uppmärksamma. De är artiga, hjälpsamma och ibland skyddande. Precis som jag anser att män ska ara mot en kvinna.
Mot varandra är de lite råa, buffliga, men trevliga och snälla. Men det är lite annat, och ja, jag känner att jag är glad att jag inte är med i det, men jag känner mig ändå inte utanför.
Många av oss kvinnor känner för mycket. Vänder och vrider på vad folk säger genom att överanalysera allt.
Sen det här med att kvotera in kvinnor i styrelser och annat.
Alltså så här tänker jag.
Har du erfarenheten och kunnandet, så får du din plats iallafall.
Jag satt i en styrelse, först som suppleant, när jag visade mitt kunnande fick jag nästkommande år en plats vid de bestämmande stolarna, som sedan tog mig upp till ordförandeposten. Många ögonbryn höjdes, jag var ung (om man jämför med de andra styrelsemedlemmarna) kvinna (suck) och jag hade väl inte det är "bestämmande utseendet" utan var ju mer feminin om man säger så.
Men folk lärde sig att inte döma efter utseende, då jag hade svar på tal och visste mycket om det som krävdes. SÅ, även fast jag fick hävda mig något och påvisa mitt kunnande, så kom jag dit.
Utan kvotering.
Mitt råd till en lite mer jämställd vardag är
Ta inte allt så personligt, ta saker och ting med en klackspark och tänk, hur
skulle du gjort om det var motsatt (kan tänka mig att män i kvinnodominerande yrken
inte känner en wow-upplevelse” när det talas om barnafödande, bröstförstoringar
och vad ”lenas väninnna sa häromdagen” ).
Lyft din väninna
I övrigt kan jag tycka att vi är alldeles för dåliga på att som kvinnor, lyfta
och stötta varandra. Tänk vad långt man kommer med att ge ett leende eller ett
snällt ord.
Försök i alla fall att börja med att berömma en person varje dag och se vilken
ändring det blir. Fokusera mer på det positiva än det negativa, så blir du
en gladare människa.
KVINNA som MAN
